Solen

Solen

Jag är säll.

Djärva morgonsol, lys mej i ansiktet,

rör vid min panna.

Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.

Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.

Det är, som hölle jag solens disk i mina händer,

blott för att krossa den.

Det är, som gästade jag jorden tillfälligt,

flyktigt

lätt

för att med en skur av speord väcka den.

O, du övermodigaste bland hjärtan,

sträck ut dina armar mot solen,

fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen,

solen.

(Edith Södergran har skrivit dikten o fotot har jag lånat från webben)